Om julgranen.

Hoppas att det finns fler än jag som är intresserad av gamla
jultraditioner, t.ex. hur dom hade det för om jularna.
Då var det minsan inte sådan frosseri som det är nu.

 Här är det julgranens historia.

Julien

(jul igen)

Julgranen blev vanlig i svenska hem senare
hälften av 1800-talet. Att ha julgran var tidigare en sed
för de finare hemmen och den kom ursprungligen från
Tyskland, där julgranar fanns redan i slutet på 1600-talet.

Den första svenska julgranen vi
känner till, fanns 1741 på Stora Sundby i
Södermanland, hos familjen Wrede-Sparre.

"Först efter 1800-talets mitt
började den förekomma mera allmänt. De
tidigaste julgranarna var ofta små och ställdes
på bord eller hängdes i taket.
Det började – liksom julklappsseden – hos
högre ståndsfolk i städerna och på landsbygden. 

Från t ex Agnestorps socken i
Västergötland meddelades att den första
julgranen fanns på herrgården – snart
hade man också en i prästgården, och
så småningom blev den nya seden allmän. I
Hällestad i Östergötland förekom
den första julgranen år 1844 i socknens
prästgård – efter julottan var
församlingsborna mycket nyfikna på att få se granen. 

I Bettna prästgård i
Södermanland fanns julgran omkring år 1870, men till
bönderna kom den först senare. I
Österfärnebo i Gästrikland började
man ha julgran på Gysinge herrgård på
1850-talet, i bruksgårdarna på 1860-talet och ute i
socknen ännu senare. I en by i Offerdal i Jämtland
var den första, som hade julgran, en kvinna som hade sett
sådana granar i staden. I Bjuråker i
Hälsingland kom julgranen i mera allmänt bruk under
1860-talet – seden kom från präst- och
bolagsfolk." 

Axel Larsson, född i Kumla socken, Närke:
"År 1884 började jag min skolgång, och
mina kamrater av den mera burgna klassen talte om julgranen och annat
julfint, varför jag och mina syskon kälta med pappa
och mamma om att få en liten gran, eller vad en del kallade julbuske.

Så fick vi då ett löfte, att nästa jul skulle
väl pappa försöka skaffa oss en liten
julgran. Så blev det äntligen julen 1885, vilket var
den sista julen som pappa levde kvar bland oss. Då tog pappa
yxan och gick utåt backen och högg av toppen av en
liten tallbuske, så det blev en toppände om cirka en
halv aln i höjd.

 Men så skulle den placeras nånstans och det var
trångt om utrymme i en statkarls bostad på den
tiden och värst hos oss. 

Men pappa visste råd, han slog upp en spik i taket, mitt
över bordet vid gavelfönstret, knöt en tross
om toppen på vår julkrona och hängde
på så vis upp den på spiken mitt över vårat julbord." 

Slaktaren Johan Daniel Olsson, föd 1843 i Värmlands Eds socken:
"Julgran tändes aldrig på julkvällen, utan
först på julmorgon – bara en stund medan
kyrkfolket for förbi, men då lyste varenda dank och
i fönstren stod det julljus och brann, två i vart
fönster, och de som for åt kyrkan hade
tjärbloss att lysa sig med. Julgranen tändes aldrig
mer under juldagarna, bara då - till julottan." 

En statare från Färgelanda i Dalsland berättar
så här från 1900-talets början: "I stugorna var fröjd och gamman.
Granen hade fått sin plats och var färdig att
börja klädas med hemmagjort julgranskonfekt och
svenska flaggor. Äpplen fanns inte i de fattigaste hemmen. 

Mor visste på råd, potatis lindades in i silkespapper
och fick således tjänstgöra som
äpplen som hängdes upp i granen.Detta gladde små barnaögon."

En berättelse från Näskott i Jämtland:
"Året därpå (omkring år 1865)
blev vi bjudna till morbror riksdagsman Olof Larssons i Tullus
på julgransplundring. Då fick vi se hur en riktig
julgran skulle se ut. Det var som sagt en stor präktig julgran
klädd med små kulörta stearinljus och
behängd med allehanda gotter såsom äpplen,
russinklasar, fikon, karameller och pepparkakor."

 Julträdet var–liksom Julien är-en "återbruksgran". Följande är
hämtat ur Blekingeboken 1991, "Silpingeträdet och andra
julträd. En studie i tradition och revitalisering" av Nils-Arvid Bringéus:
"Att julträden går tillbaka till
förra delen av 1800-talet kan det knappast råda
något tvivel om. Många uppteckningar visar att
julträdet var en föregångare till
julgranen. I flera hem kastade man ut julträdet när
man började med julgran, men man kan också ha haft
både julträd och julgran jämsides.

 Uppteckningarna visar att
julträdet inte var någon borgerlig tradition
även om det fanns i de små
Blekingestäderna. Det brukades främst på
landsbygden, såväl bland bönder som
torpare. De senare hade inte alltid plats för julgranen
varför de istället tände sitt julträd.

 Den sociala skillnaden har i
bygder där julträdet förekom inte
gått mellan dem som ägde eller saknade
julträd utan mellan dem som ägde ståtligare
eller enklare julträd. Ett av det ståtligaste
Silpingeträden tillhör sålunda familjen
Wachtmeister på Vambåsa.

 Julträdets utbredning
omfattade Blekinge, nordöstra Skåne, sydligaste
Småland och södra Halland.
Utbredningsområdet kan emellertid vidgas om vi även
räknar in en närbesläktad
företeelse, den s.k. "julapeln", "Julappeln", "turren" eller
"äpplastaken".

I sin enklaste form bestod dessa av en
avskalad grantopp, eller en vildapel, på vars grenar man
fäste äpplena. Vanligast hade den dock liksom
julträdet en stam i vilken man borrat in ett bestämt
antal äppelpinnar. Till skillnad från
julträdet saknade julapeln ljus, men stammen och foten kunde
vara klädd med papper."