Vintersolståndet

Vintersolståndet!

Julen, en fornnordisk tradition

Att fira jul är inget nytt påfund, det har man gjort i flera tusen år. Man firar midvintersolståndet då solen ger som minst ljus för att därefter återvända med ljusare dagar ända fram till midsommar då dagarna är som längst. Midvinternatten infaller runt den 21 December. Under midvinternatten sägs Oden rida på sin häst Sleipner tillsammans med övernaturliga väsen över himlavalvet i en vild jakt efter Skogsrået. Under julen är gudar och gudinnor som närmast Midgård. Dom döda återvänder till Midgård för att delta i festligheterna med dom levande. Älvor, troll och andra magiska varelser strövar fritt vid denna tid, och måste antingen avvärjas eller uppmanas att komma i vänskap och fred. 

Uttrycket att "dricka jul" förekommer för första gången i kvädet Hrafnsmál från omkring år 900, där det i sjätte versen sägs om den krigiske kung Harald Hårfager att han ville "dricka jul" ute på havet.

När våra förfäder firade jul så skålade man först till Oden som skänker styrka och seger och även visdom till hövdingarna, sedan skålade man till gudarna Njord och Frej och för en god skörd och fred det kommande året. Sedan skålade man för bortgångna släktningar, denna skål kallades minni eller"minne". 

Därefter hade bärsärkar dueller som varade i dagarna tre. Sedan åt man kött, speciellt griskött förstås, och vi vet ju att julskinkan fortfarande står i centrum på dom flesta julbord. När Norden började kristnas förbjöds kristna från att äta kött just denna dag eftersom det skulle betyda att man instämde i firandet. 

Dom olika sakerna som vi ställer fram under julen kommer uteslutande från hedniska tider. Jultomten representerar Jolnir (ett av Odins många namn) som vandrar omkring i Midgård för att samla in alla offer människan gjort. 
Julskinkan kommer från Särimner, den galt som bor i Vallhall och som varje natt slaktas, men återuppstår igen dagen därpå. Julbockarna är Tors bockar Tanngnjost  och Tanngrisner,  julgranen kommer från idegranen som  är en symbol för världsträdet Yggrasil, och dom röda kulorna var inte bara frukterna på idegranen, utan också en symbol för alla offer man hängde i träden så som hästar och kor. 
Julgransfoten på sina tre ben representerar Mimers brunn, källan till världsträdets näring. Det vi hänger i våra granar, t.ex. getter, tomtar och allt annat är symboler för alla invånare i världsalltet. Innan julstjärnan smög sej in på grantoppen hade man en örn, Hräsvälg högst upp. Hräsvälg, likslukaren, sitter och skådar efter döda kroppar som den kan dyka ner och ta. Den sitter och flaxar med sina vingar för att sprida stormar över världsalltet. 

Tomtenissar kommer uteslutande från gnomerna som är släkt med dvärgarna. Det engelska ordet 'elf' kommer från det nordiska ordet alv som är en ras av gudomliga varelser, antingen ljusalver eller mörkeralver. Dom senare var man livrädd för eftersom dom är riktigt onda och stjäl barn och djur från gårdarna. Nu är mörkeralver förstås livrädda för ljus, så man tände eldar för att skrämma bort dom. Yule klab, eller julklapp, kommande från ordet klabb var en stor vedbit som slängdes på elden för att skänka ljus och värme och skrämma bort dom onda svartalverna. 

Idag sjunger man inte så mycket som förr då skaldrar sjöng kväden från Eddan eller Havamál, "den höges sång". Vi sjunger däremot snapsvisor och glada julsånger, man kan gott säga att ränderna aldrig går ur!